Låt mig gissa.
Det här är den mest frustrerande platsen att vara på.
Du ser mönstret. Du hör hans lömska viskningar. Du vet intellektuellt att du förtjänar mer, att du är kapabel till mer, att din röst är viktig. Men ändå, när det kommer till kritan, så tvekar du.
Du tar två steg fram och känner expansionen, bara för att ta ett steg tillbaka in i den trygga, invanda anpassningen.
Det är som att du står med ena foten i din gamla roll som den "duktiga flickan" och den andra på väg ut i din fulla, sanna kraft – och du slits mellan dem. Du förhandlar med dig själv. Du försöker vara både "lagom" och expansiv på samma gång, i hopp om att kunna få båda.
Men den här dansen kostar dig enorma mängder energi.
Den skapar en inre splittring som gör dig trött och får dig att tvivla på din egen förmåga. Du känner dig inte helt hemma någonstans.
Du vet att du är menad för mer, men rädslan för att helt släppa taget om den gamla tryggheten håller dig kvar i ett limbo.
Frågan för dig är inte längre att förstå mönstret – det gör du redan.
Frågan är: Vad är det minsta, mest kompromisslösa steg du kan ta idag för att sluta förhandla med din sanning?